Camilla Forsell

Så ska ju jag och Kim flytta isär i slutet utav maj. Vårat kontrakt på lägenheten tar slut och vi har ingen ny lägenhet tillsammans på gång. Jag ska flytta hem till mina föräldrar igen, jag har inte ens försökt hitta en ny lägenhet då jag vill flytta hem för att spara pengar. Jag har en termin kvar i skolan när jag flyttar hem och efter det ska jag ut och resa, det är bättre att kunna spara maximalt med pengar och inte behöva lämna en lägenhet tom när jag åker iväg. Så det känns bra men ändå fruktansvärt dåligt att flytta hem, jag har nämligen vant mig vid att ha en viss person och en viss hund vid min sida varje dag. Jag kan knappt minnas hur det var att inte bo med Kim och Milo och det är så himla mycket jag kommer sakna. Till och med Milos eviga skällande på brevbäraren kommer jag att sakna. 

Jag kommer sakna att gå in till Kim och lägga mig på änden av hennes säng och ligga där och prata i timmar. Jag kommer sakna hur jag och Kim plötsligt börjar pratar om jobbiga saker och båda bara tittar på varandra och den ena säger, "Te?", för att det är självklart att te behövs i såna situationer. Jag kommer sakna hur vi oplanerat kan säga och göra saker i synk. Helt plötsligt har vi komponerat en "sång" med konstiga läten eller kanske en dans, detta genom att bara börja göra den samtidigt, helt utan att prata med varandra. Jag kommer sakna våra flumattacker. Jag kommer sakna att alltid ha någon att åka hem tillsammans med. Jag kommer sakna att springa runt med Milo på kvällspromenaderna när han får sina frispel. Jag kommer sakna att hur det alltid finns en vän hemma. Jag kommer sakna hur jag vet att hon förstår vissa saker som inte andra förstår, även fast vi inte alltid pratar om dem så vet jag att hon förstår.

När vi flyttade ihop pratade vi om att vi inte var "bästa kompisar", vi var vänner men inte som vi var förr. Vi satt ju ihop vid höften en gång i tiden, vi var Bill och Bull och gick knappt på toaletten utan varandra i gymnasiet. Men sedan tog våran vänskap en paus på grund av ett dumt bråk. Vi blev sams igen efter x antal månader och tillslut blev vi vänner, båda letade efter lägenhet och vi bestämde oss för att leta tillsammans. Vi var vänner igen, goda vänner men vi var inte det vi en gång var. Jag tror inte att vi någonsin kommer få tillbaka det vi en gång hade, den perioden betyder väldigt mycket för mig och jag blir fortfarande sentimental när jag tänker tillbaka på den tiden. Men jag tror att vi istället har fått något ännu bättre och ännu starkare. Vi är inte Bill och Bull och vi sitter inte ihop som vi gjorde i gymnasiet. Folk blandar inte längre ihop oss och vi är inte längre samma person. Nej, vi är två olika individer nu men vi har ett så starkt band och jag tror att vi behövde separera vår förra vänskap för att få det vi har nu. Jag tror att vi behövde skapa en varsin identitet för att bygga upp vår vänskap igen, vi är fortfarande så förbaskat lika men ändå så olika och det är det som gör oss så himla bra. Vi har ett band som ingen annan kan förstå och jag tror att vi knappt förstår det vackra vi har egentligen men jag är så glad att du finns i mitt liv.


Jag vet att vi antagligen kommer hänga ihop väldigt mycket ändå, för det skulle liksom bli för tomt annars men det kommer ändå inte vara samma sak. Det kommer vara så konstigt att bo på olika ställen och jag kommer alltid att sakna den här tiden och uppskatta väldigt mycket att jag fick bo med en så fin vän i hela två år.