6 januari
För exakt ett år sedan åkte jag hem. Hem från paradiset.
Klockan fyra på morgonen stod en bil vid grinden på Naankuse Wildlife Sanctuary och väntade på att köra mig till flygplatsen. Jag blev följd till bilen av en av de fina personerna som var med och gjorde de veckorna fantastiska. Sa "hej då" och jag hade bestämt innan att jag inte skulle fälla några tårar vid avskedet. Det gjorde jag inte. Chauffören på vägen dit hade berättat att många grät i bilen på väg hem men inte ens i bilen tänkte jag gråta. Detta då jag kvällen innan när jag tittade upp mot den vackraste stjärnhimlen du kan tänka dig (Namibia har helt otroligt klara stjärnhimlar) så lovade jag mig själv att jag skulle komma tillbaka. Därför behövde jag inte gråta. Det var ju inte ett adjö föralltid. Och jag höll mig, hela bilfärden. Jag minns att jag såg ut över den kolsvarta savannen och försökte memorera varenda liten detalj, ifall det skulle skita sig. Ifall jag aldrig kunde åka tillbaka. Men jag grät inte. Inte en enda droppe. För fan, jag tänkte inte misslyckas.
Väl på flygplatsen bröt jag dock ihop på toaletten men okej, jag gjorde mitt bästa. Hade jag vetat att jag exakt ett år senare skulle sitta här, 13 dagar innan det är dags för avfärd igen, och konstatera att det här året kändes snabbare än en blinkning så hade jag nog inte känt samma sorg. Det kändes så långt borta att samla ihop så mycket pengar som krävdes och jag minns att jag uppmanade er till att peppa mig till att inte spendera pengar och det har ju verkligen inte behövts. För när jag har mycket motivation, då kan jag göra typ allt. Japp, allt. Det är skönt att sitta här ett år senare och veta det. Vill man så kan man. Så att ni vet.
Klockan fyra på morgonen stod en bil vid grinden på Naankuse Wildlife Sanctuary och väntade på att köra mig till flygplatsen. Jag blev följd till bilen av en av de fina personerna som var med och gjorde de veckorna fantastiska. Sa "hej då" och jag hade bestämt innan att jag inte skulle fälla några tårar vid avskedet. Det gjorde jag inte. Chauffören på vägen dit hade berättat att många grät i bilen på väg hem men inte ens i bilen tänkte jag gråta. Detta då jag kvällen innan när jag tittade upp mot den vackraste stjärnhimlen du kan tänka dig (Namibia har helt otroligt klara stjärnhimlar) så lovade jag mig själv att jag skulle komma tillbaka. Därför behövde jag inte gråta. Det var ju inte ett adjö föralltid. Och jag höll mig, hela bilfärden. Jag minns att jag såg ut över den kolsvarta savannen och försökte memorera varenda liten detalj, ifall det skulle skita sig. Ifall jag aldrig kunde åka tillbaka. Men jag grät inte. Inte en enda droppe. För fan, jag tänkte inte misslyckas.
Väl på flygplatsen bröt jag dock ihop på toaletten men okej, jag gjorde mitt bästa. Hade jag vetat att jag exakt ett år senare skulle sitta här, 13 dagar innan det är dags för avfärd igen, och konstatera att det här året kändes snabbare än en blinkning så hade jag nog inte känt samma sorg. Det kändes så långt borta att samla ihop så mycket pengar som krävdes och jag minns att jag uppmanade er till att peppa mig till att inte spendera pengar och det har ju verkligen inte behövts. För när jag har mycket motivation, då kan jag göra typ allt. Japp, allt. Det är skönt att sitta här ett år senare och veta det. Vill man så kan man. Så att ni vet.